Idas

Är så trött idag både i hjärna & kropp. Henry har blivit förkyld nu när han startat hos dagmamman (som vanligt). I natt vaknade han & var helt täppt i näsan så han fick sitt nässpray & sedan var han pigg. Var bara att stiga upp & låtsas att det var morgon. Vi satte oss & åt "frukost" & sen var det bara att hålla sig vaken. Så i morse blev det "typ" sovmorgon vi sovde till åtta. & jag kan inte ta hjälp av vädret för att vakna till liv, då det är grått, kallt, blåsigt & regnigt ute. Skulle helst vilja dra täcket över huvudet & vakna när våren är här. En vilostund i soffan framför en gammal klassiker Pretty woman skulle inte vara fel. Men har istället fastnat framför datan & fixat här hemma. Är som att hemmet aldrig tar slut, eller det tar aldrig slut. Fylls alltid på med uppgifter särskilt då jag ärft städgenen av min mor;).

 

Men det jag skulle komma fram till i detta inlägg är: nu när jag suttit framför datan & gått igenom tiden från innan Henry kom till världen & fram till nu. Kan jag inte annat än längta tills den dagen då vi blir en till i denna familj. Trots sömnlösa nätter, envishet, stora beslut, osäkerhet, kärlek, oro, lycka vill jag bara ha mer. Men den känslan jag inte vill ha mer av är oron den kan vi gärna ta bort från föräldraskapet. Har aldrig ansett mig själv som den oroliga typen men sen vi fick barn har jag oroat mig från allt till ingenting blivit otroligt rädd om livet. Så jag ska jobba med min oro från & med idag & tänka på att man inte kan påverka allt & att det gäller att göra det bästa av livssituationerna man kommer i. Till nästa familjemdlem kommer till världen ska jag tänka på att oron inte hjälper utan den hämmar en istället. Så jag ska njuta mer & tänka mindre på saker jag inte kan påverka. 

 

Lite trötta Tisdagsfunderingar;)